Jogging är en konst

Hade tänkt att skriva lite igår men jag var sur. Sur på att jag har fått ett norskt personnummer som inte fungerar och då kan jag varken skaffa mig ett litet mobilabonnemang eller bankkort. Plus att mitt kort som jag har nu inte fungerar överallt, så då måste man stå i kassa och dö av skam och sen diskret tassa därifrån och lägga tillbaka sakerna på som plats. Hur som helst så var jag sur, och då försvinner inspirationen lika snabbt som huvuden försvinner i Hamnvik.

Och på tal om det, vad är det för mordvåg som sköljer över Nynäs? Det är ju alltid kul när det händer något men verkar det ha gått till överdrift. Han som hittades mördad i "centrala Nynäshamn" måste ju hittats i ICA-huset. Någon som vet?

Det är förövrigt något fel här med hemsidan, det är därför jag använder det typsnittet jag har blivit allergisk mot effter många år i skolbänken. Times New Roman är det bästa en lärare vet. Strunta i äpplet, ge dem en dikt skrivet i Times istället, och glöm för guds skull inte att det ska vara storlek 14 på rubrik och 12 på texten. Gjorde man det fel blev det ett jävla liv.

Igår gav jag mig ut för att jogga för ungefär tredje gången i mitt snart 21-åriga liv. Att det ska vara så svårt att jogga utan att det ser ut som man springer för livet. Det är precis så jag gör. Springer som om jag vore jagad av något farligt. Typ "saken" som satt fast i vårat avlopp. Efter 3 minuter av extremt intensivt löpande är jag givetvis helt slut och får dra mig upp för backen längs staketet på höger sida. När jag väl är hemma ligger jag på golvet i minst 10 minuter och kippar efter luft likt en fisk som har blivit slängd på land. Jag vet ju att jag har generna för att kunna springa som Usain Bolt (nästan), det gäller bara att hitta balansen.