Skönsång

Födelsedagsbarnet ligget halvdöd på soffan. Jag petar på honom men inget händer. Hade jag kunnat hade jag burit in honom till sovrummet likt en brandman som räddar kvinnor i nöden. Tyvärr så hade jag antagligen tappat honom ner i glasbordet och det hade ju varit tråkigt.

I morgon blir det till att fira Tom med vännerna, efter jobbet det vill säga. På söndag firas han av familjen. 3 dagars fest och han fyller inte ens nolla. 28 rättare sagt. Somliga har det bra. I och med detta har jag just bakat muffins med Daim i. Så nu är det inte bara Daim i muffinsarna utan även på golvet så man måste slita loss benet om man råkar fastna med någon fot.

Här i västlandet (är folk lite speciella) firas man tydligen inte på morgonen. Så i morse fick Tom vara med om det. Vet inte om det blev så jättebra. Det är ju en helt annan grej om man sjunger ensam, vilket jag aldrig har gjort förut. Också måste man ta en massa viktiga beslut såsom:
"Ska jag gå in för det här seriöst eller ska jag bara ta det som det kommer?"

Det slutar ju alltid med att jag är seriös och vill att det ska låta jättebra. Men det låter som när man drar fingrarna på en griffeltavla. Jag måste avbryta mig själv under sången för att slå stämmgaffeln mot valfri hård yta eftersom jag tappat bort tonen. Sen kan jag fortsätta. Jag sjöng bara första versen denna gång. Nästa år tänker jag mumla igenom hela födelsedagssången och även dränka kraxet i det exotiska ljudet av en ukulele.